Jag är veligare än någon som varit oförmögen att besluta sig under hela sitt liv. Jag vill ha kvar dig, men samtidigt kan jag inte hålla dig, så jag blir tvungen att släppa taget. Saknar dig gör jag redan, det blir så när någon betyder för mycket. 

Jag vill, jag vill inte, jag vet inte vad jag vill och egentligen vet jag vad jag vill. Eller inte alls, för jag vill både och och allting på samma gång. 

Och där börjar det verkliga problemet ta vid - förändringar, jag vill att det ska vara som det är, Jag tycker inte om när förändringar sker, jag gör verkligen inte det. 

jag har fällt så många tårar över dig och kanske försöker jag bara göra det enkelt för mig, men när tystnaden har lagt sig och telefonen blivit tyst, då kommer tårarna och jag vill mest av allt bara skrika att Jag vill vara hos dig, snälla du håll om mig! Men jag gör det inte, för jag tror inte att det kommer att fungera. Inte nu och jag vet att du inte vill vänta. Vi kan inte drömma tillsammans om vi inte träffas mer än en gång i halvåret och och och OCH.. helt plötsligt är jag tom på argument, för allting låter bara dumt och lånat och som en billig ursäkt, för det är klart att det går. Är det här verkligen det jag tror är bäst? Just nu tvivlar jag starkt.

Men jag kommer nog inte klara något annat heller, så förlåt.