När jag var i London förstod jag vad jag fortfarande känner vilket gjorde mig lugn, för det är skönt att veta. Och hur nära jag än önskar att jag var stannar lugnet kvar även om jag vet att de armar jag önskar höll om mig inte gör det. Mina känslor är så underliga - de är tudelade och motstridiga. Den ena delen tycker synd om mig för att det gör ont att tänka att du inte är min. Den andra delen är leende, lätt och glad för att du är glad. De båda delarna tillsammans gör mig förvirrad.

Det är kärleken som får mig att le - ser du den? :)

Det är galet, men plötsligt vänder allting om och jag vet inte ens vad jag ska känna.

Min syster har det bökigt med pojken hennes och jag vet inte riktigt vad som händer, men det verkar upp och ner och fel och galet. Och jag vill trösta henne och krama henne och vara där för henne. (Jag tänker  på dig mitt skrutt. Det smärtar mig så otroligt mycket att du är ledsen och har det jobbigt.) Jag önskar verkligen att det blir bra för söstra mi igen, hon förtjänar alla guldslott som finns i universum och allting annat bra.

Samtidigt slås jag av en annan tråkig nyhet. Jag får höra att det är slut mellan T och hans flickvän eftersom hon inte är kär och tanken gör mig ledsen för jag vill inte att T ska vara ledsen.


Och vad gäller mina egna känslor har jag precis insett vad jag känner och hur, och det känns skönt även om det är som det är med den saken. Det är aldrig lätt att fånga en fjäril. Men jag vet vad jag vill och jag vet att jag inte får det, men min egen insikt gör mig ändå lugn och lätt om hjärtat.

Jag vet inte vad jag känner just nu, kanske borde jag sova?

Och ja, förrutom min syster finns det faktiskt bara en person jag faktiskt vill prata med nu, men D åker till Paris idag och jag kommer inte kunna prata med honom på evigheter känns det som.. Ironiskt när jag har en hög full med känslor och tankar som jag behöver lite rättsida på och det finns inte många mer jag vill prata med om det. (Du vet ju att jag behöver dig ibland, framförallt när jag är svag och världen är upp- och nervänd.)

Varför snurrar världen upp och ner helt plötsligt av sig själv?

Om jag bara kunde bli kvitt den där känslan..

I regnet blir jag blöt och jag fryser. The Sounds spelar och jag sitter i ett tält bakom scenen och tittar på röstningen i melodifestivalen på en dålig liten frukost-tv. Har lite svårt att tro det när Finland faktiskt vinner.

Samtidigt finns känslan där hela tiden. Känslan av att inte vara. Inte alls.

Jag hatar den.

Jag samlar kloka ord och goda råd från höger och vänster. I fredags fick jag en hel drös.

I fredags pratade jag BEST med M2 (tjatade är kanske ett bättre ord eftersom diskussionen gick runt runt och M2 mest tjatade om samma sak). Hursomhelst så pratade vi även om utveckling och han påminde mig om hur mycket jag har utvecklats sedan jag började studera här i Lund för snart fyra år sedan (M2 var min fadder när jag kom hit som liten nolla) och jag vet ju hur rätt han har, men jag hade ingen aning om att han kom ihåg så mycket av mig då.

Farfar gav goda råd om det mesta som rör auktoritet och han var mycket intressant att lyssna på, för jag håller fullständigt med och suger åt mig allt som sägs som en tvättsvamp.

Sedan är där mailen från G med livets filosofier och kloka ord i överflöd.

If life is to complicated now, simplify it for a moment, all you're dilemma's will still be there tomorrow....

(och egentligen vet jag inte vad jag ville ha sagt med det här inlägget..)

Igårkväll kände jag att jag egentligen skulle behöva sitta uppe hela natten och fundera över meningen med livet. Jag somnade.

När jag vaknade hade jag livet på tungspetsen - meningen med livet är att leva det här och nu och inte bry sig om morgondagen allt för mycket. Meningen med livet är att trivas med det och kunna säga - titta jag flyger. Meningen med livet är att ligga sked tätt intill någon man tycker om och förlora tidsbegreppet i känslan av hudkontakt. Meningen med livet är att leva.

Varför denna meningsfulla fundering?
För att funderingar dyker upp ibland. Små tomtar som ber dig fundera över vad du egentligen vill. Vill jag skriva en intressant blogg där jag bara uttrycker det jag tror läsaren vill läsa eller vill jag skriva en blogg utan diskriminering av några tankar? Vill jag ägna ett år till att vara internationell sekreterare? Den första frågan finns det olika svar på olika dagar och ändrar jag uppfattning kan jag alltid gå tillbaka och ändra det. Den andra frågan är den frågan som tagit upp hela min gårdag och den senaste veckan. Och här vet jag fortfarande inte svaret, eller så formuleras svaret som "ja, men..".

Jag var faktiskt lite rädd igår, lite skrämd över att binda upp mig ett helt år på kårhuset. Vill jag verkligen det? Oftast så tror jag det och hela tiden vet jag att om jag inte skulle ta chansen så skulle jag ångra det. Min rädsla och skrämsel inför det som är nytt övergick till ett lugn när jag pratade med en av de få personer som kan göra mig riktigt lugn eller kanske till och med den enda - min mor.

Lite senare pratade jag med D på msn. När han uttryckte sitt missnöje med allt kårrelaterat arbete blev jag mest sur. Visserligen har han rätt när det gäller att jag i grund och botten är en skogsmulle och det här är för lite skogsmullerelaterat (okej, det var inget han sa). Tyvärr hade jag det på känn redan igår eftermiddag. Konversationer slutar aldrig som man vill. Kanske vill jag inte erkänna att jag faktiskt blev sårad av orden, ointresset och missnöjet. Men jo, jag blev fly förbannad (varför ska jag alltid reagera på det du säger?)

Men tillbaka till funderingen på Internationell Sekreterare. Jag känner fortfarande att allting bara swooshar förbi mig och jag är fortfarande rejält dålig på att simma. (Det känns som om jag är en liten fisk i havet, men att jag ändå bara glider på vågorna och blir förd dit havsströmmarna leder mig utan att jag lyckas simma själv.) Bara döda fiskar följer med strömmen, men vart ska jag annars simma?

Eller som G skrev i ett av veckans mail: If we don't know where we came from than how the hell are we supposed to know where we're going, right?

Meningen med livet är att leva.

Men hur gör man det på bästa sätt? Genom att inte fundera? Eller genom att fundera? Vem lever det perfekta livet egentligen? När alla lever olika och alla ska vara unika, hur kan då någon säga hur man ska leva? För livet är ju inte bara ett sätt, det finns så många olika sätt att leva och mitt sätt är inte säkert att det är det samma som ditt sätt att leva på det sätt som är det bästa.

(fortsatt filosoferande under dagens lopp...)