Det är gråten i halsen och skrattet i magen.
Och det är verkligen jag vet varken ut eller in.

Och då kommer det ett pip:
Kom ihåg att olyckan aldrig kommer ensam. Den försöker lära dig en läxa. Lyssna noga. Den lär oss att växa.

Jaha ja, du säger det. Men hur tar jag in de visa orden när meningen före sticker som nålar?
Hon har somnat och ligger på min arm. Känns som om den har somnat. :)

Jag behövde inte höra det vännen min. Det hjälper liksom inte alls..