Igårkväll kände jag att jag egentligen skulle behöva sitta uppe hela natten och fundera över meningen med livet. Jag somnade.

När jag vaknade hade jag livet på tungspetsen - meningen med livet är att leva det här och nu och inte bry sig om morgondagen allt för mycket. Meningen med livet är att trivas med det och kunna säga - titta jag flyger. Meningen med livet är att ligga sked tätt intill någon man tycker om och förlora tidsbegreppet i känslan av hudkontakt. Meningen med livet är att leva.

Varför denna meningsfulla fundering?
För att funderingar dyker upp ibland. Små tomtar som ber dig fundera över vad du egentligen vill. Vill jag skriva en intressant blogg där jag bara uttrycker det jag tror läsaren vill läsa eller vill jag skriva en blogg utan diskriminering av några tankar? Vill jag ägna ett år till att vara internationell sekreterare? Den första frågan finns det olika svar på olika dagar och ändrar jag uppfattning kan jag alltid gå tillbaka och ändra det. Den andra frågan är den frågan som tagit upp hela min gårdag och den senaste veckan. Och här vet jag fortfarande inte svaret, eller så formuleras svaret som "ja, men..".

Jag var faktiskt lite rädd igår, lite skrämd över att binda upp mig ett helt år på kårhuset. Vill jag verkligen det? Oftast så tror jag det och hela tiden vet jag att om jag inte skulle ta chansen så skulle jag ångra det. Min rädsla och skrämsel inför det som är nytt övergick till ett lugn när jag pratade med en av de få personer som kan göra mig riktigt lugn eller kanske till och med den enda - min mor.

Lite senare pratade jag med D på msn. När han uttryckte sitt missnöje med allt kårrelaterat arbete blev jag mest sur. Visserligen har han rätt när det gäller att jag i grund och botten är en skogsmulle och det här är för lite skogsmullerelaterat (okej, det var inget han sa). Tyvärr hade jag det på känn redan igår eftermiddag. Konversationer slutar aldrig som man vill. Kanske vill jag inte erkänna att jag faktiskt blev sårad av orden, ointresset och missnöjet. Men jo, jag blev fly förbannad (varför ska jag alltid reagera på det du säger?)

Men tillbaka till funderingen på Internationell Sekreterare. Jag känner fortfarande att allting bara swooshar förbi mig och jag är fortfarande rejält dålig på att simma. (Det känns som om jag är en liten fisk i havet, men att jag ändå bara glider på vågorna och blir förd dit havsströmmarna leder mig utan att jag lyckas simma själv.) Bara döda fiskar följer med strömmen, men vart ska jag annars simma?

Eller som G skrev i ett av veckans mail: If we don't know where we came from than how the hell are we supposed to know where we're going, right?

Meningen med livet är att leva.

Men hur gör man det på bästa sätt? Genom att inte fundera? Eller genom att fundera? Vem lever det perfekta livet egentligen? När alla lever olika och alla ska vara unika, hur kan då någon säga hur man ska leva? För livet är ju inte bara ett sätt, det finns så många olika sätt att leva och mitt sätt är inte säkert att det är det samma som ditt sätt att leva på det sätt som är det bästa.

(fortsatt filosoferande under dagens lopp...)