Jag kommer hem efter en lång arbetsdag.. Gemensam frukost vid nio, så då inbefinner jag mig på kårhuset, dagen går med att skriva mail, prata fluff, ha ekonomimöte, läsa handlingar, beställa pizza innan det är dags att ta sig till LUS ting bara för att vara representerad. Liten kort promenad och sedan något av de lugnaste tingen någonsin (jag har visserligen inte varit på något innan, men jag har hört historier, och jag ser på förvånade människor att den här lugna stämningen inte är vanlig) så tinget är slut redan vid åtta. Därefter tillbaka till kåren för att invadera fullmäktige som redan suttit i två timmar. Jag kommer in mitt i en diskussion om den grafiska profil och en timme senare är vi fortfarande på samma punkt. Runt halv elva är sedan fullmäktigemötet slut och då har jag den senaste halvtimmen suttit och planerat en anarkistisk revolt alternativt en allsång med inlevelse uppe på podiet, på små lappar som gått fram och tillbaka mellan mig och Lu.

Jag är lite för trött faktiskt.

Så, cykeln hem och... hmm.. jag vill prata med någon, jag vill prata värdsliga ting, oväsentligheter, liv och död, skitsnack, kärlek och böcker. Jag vill prata hemligheter, diskutera människors beteenden och tala om allt mellan himmel och jord.

Men hemma finns ingen att prata med. Och vem kan jag ringa? Vem tar emot ett samtal från lilla mig sent om natten när jag egentligen inte har någonting att säga? När jag vill rensa huvudet från kåren och allt vad det heter och bara vara Elin? Ingen. Och det kliar i fingrarna efter att slå det där telefonnumret upp till Sthlm, men jag behärskar mig och gör det inte, inte den här gången. Men, vad jag vill prata med dig!

Jag ska lägga mig och sova istället.
Godnatt.