Jag hör folk prata om tiden. Själv säger jag att jag inte har tid till någonting. Jag vet inte, kanske är det sant, kanske inte. Jag tror aldrig jag har gjort så mycket som nu. Jag har så mycket jag vill hinna göra. Samtidigt sa någon igår att det helt enkelt handlar om prioriteringar. Men prioriterar jag inte fel när jag prioriterar bort det som faktiskt är viktigt för mig? Det som jag lovade mig själv att aldrig ignorera? Det enda nyårslöftet jag faktiskt nästan gav. I mina öron hör jag Ulla-Carin Lindquists tanke som genom Lena Endres röst pratar om att vi människor ibland låser in oss. Att vi låser oss fast i våra liv och rutar in oss när vi skulle kunna vara fria. I en gammal tidning läser jag om människorna idag. Vi jobbar mindre, har längre semester men har mindre tid. Vad beror det på? Enligt artikeln i DN är det en krock mellan våra ambitioner och vår tid. Vi vill hinna göra så mycket mer idag, och därför hinner vi inte med det under dygnets 24 timmar. För min egen del tror jag att jag låser in mig, rutar in mitt liv i ett mönster som måste följas, bara för att försöka behålla någon sorts kontroll, någon sorts behärskning.

Samtidigt vet jag ju att mycket av det jag faktiskt gör är sådant jag vill göra. I går satt jag frivilligt på kåren i sex timmar och jobbade med att skriva fond-ansökan. Jag ska sätta ihop ett matschema och en handlingsplanering inför kulturutbytet till imorgon. Jag åker till Slovakien på söndag för att vila upp mig (host-host) och åka skidor i en vecka. Därefter är det kulturutbyte och jag antar att jag måste ta hand om shoppingen, laga mat, organisera, hjälpa till med allt möjligt och partaja. Det är spex och det är bal samtidigt som kulturutbytet. Under tiden bör jag även passa på att skriva min hemtentamen som ska in två dagar senare och samma dag som det är planerat att min syster ska komma ner och hälsa på mig.

Men bör jag verkligen låta mitt liv vara så bundet? Sa jag inte det till mig själv i höstas. Att i vår skulle jag få tid. Jag skulle göra det jag ville. Jag skulle resa och jag skulle må bra. Gör jag det? Reser gör jag i alla fall lite grann, åker som sagt till Slovakien på söndag och sedan ska jag slåss med all kraft jag har för att få åka till Island runt mars-april. Mår bra gör jag oftast. Jag tränar och håller mig frisk. Jag umgås med människor jag tycker om. Jag skrattar och har roligt. Så varför är jag då inte nöjd? Jag vet varför, jag behöver pirret och glädjen och längtan. Jag behöver känslorna. Jag behöver få kärlek, jag behöver ge kärlek. Riktig kärlek, med riktiga känslor.