Varför ska det alltid vara så svårt att säga vad jag tycker. Att säga till, säga ifrån och säga nej. Att förklara hur jag känner. Att berätta att jag tycker så hemskt mycket om eller att säga att jag vill, jag vill, jag vill. Jag vill vara öppen kunna prata, men tankarna börjar sväva och plötsligt har jag tankar i halsen som kravlar sig upp mot tungan. Men de kommer aldrig så långt, aldrig ut på tungspetsen. Orden stannar bakom en rad av tänder och ett leende som inte vet bättre än att le. Och där sitter de fast, för barriären är omöjlig att korsa och resultatet blir att inget ord blir sagt. Jag önskar verkligen att jag kunde prata.

Jag är så j-vla rädd ibland.