I veckan följde jag med sambon för att titta ut nya glasögon. Han provade och provade medan jag fick komma med synpunkter och kommentarer. Det gick väl inte jättebra, så vi kommer nog göra fler besök hos optikerna nere i stan framöver.

Medan sambon var upptagen med att bli behjälpt av expediter och att titta sig själv i spegeln passade jag på att prova lite glasögonbågar själv. Jag gjorde det mest för skojs skull, men jag kom till en intressant slutsats:

-  Jag ser jäkligt bra ut i en del glasögon!!

Så trots att jag mest använder mig av linser har jag blivit grymt sugen på ett par nya bågar! Problemet är väl egentligen att det kostar skjortan med glasögon och att jag är en fattig student, så jag får väl som vanligt lägga det i högen med saker att skjuta på framtiden..

Somliga dagar är jag hopplös. Ingenting blir gjort och jag hatar mig själv för det. Ändå får jag inte handen ur arschlet och sätter igång med någonting. Istället väntar jag ut tiden. Tick - tack, tick - tack.

I väntan på vadå? Vem försöker jag lura? Få någonting gjort istället för böveln!!

Det var sommar och fest i en stuga i Skåneland. Jag gick runt och försökte.. jag vet inte.. ha koll. Folket har börjat dricka, baren har öppnat, musiken har höjts lite grann i ena rummet. I ett hörn träffar jag på min nyaste kompis. Han som fanns där sedan ett tag, men som jag sedan några veckor tillbaka verkligen börjat känna. Vi ställer oss tätt och pratar, viskar.. allt som en del i den plan vi gjort upp. Inte särskilt genomtänkt men trots allt någon slags plan. Vi ska lura alla att vi blir ihop och sen ska han fria till mig. Arrangerat som ett stort skådespel, för vad skulle egentligen kunna gå snett när vi båda är säkra på var vi har varandra? Därför står vi i hörnet och pratar och tittar ut över lokalen. En del av planen. Jag trivs där.

En stund senare när jag åter igen strosar runt på väg någonstans genom festande människor, skickar jag en blick mot klungan vid köket. Han underhåller och pratar med tjejerna runt omkring sig som ler och lyssnar. Och jag tror att det är där och då, när jag ser bilden av honom uppslukad av att flirta med flickorna och när jag känner känslan "jag vill att han ska prata med mig", jag tror att det är då jag börjar förstå. Förstå att någonting inte är som vi planerat.

En stund senare pratar vi igen, båda lite tröttare av dagen som varit. Vi känner att vi behöver prata om nåt och går in i ett separat rum. Mitt minne är lite blurrigt, men jag tror att någon kommer in eller så är det när vi är på väg ut, men vi blir inknösta i rummet igen och dörren stängs.

Vi sätter oss, lägger oss på sängen, fortfarande aktörer i någonsorts skådespel. Vi småpratar lite, jag slumrar, han slumrar och ja, vi somnar faktiskt. Liggandes på sängen utan tanke på att flytta oss. Vi ligger halvt sked och han håller om mig i slummern och jag är tryggare än jag någonsin varit. När vi väcks av ficklampor, lysen och röster är vi sömniga och gömmer oss bakom händer och små lamm. Efter att ha blivit tillsagda några gånger får vi sömnigt resa oss ur sängen som inte tillhör oss och lägga oss på varsitt håll med vägg emellan.

Så somnade jag till slut, med tankar, funderingar och känslor jag inte visste vad jag skulle göra av. Jag sov bra, men gick upp tidigt, satte mig i klätterträdet och funderade mer innan den bästa helvetesdagen någonsin började..

Planen kraschlandade.