en orkidé som blommar i sin ensamhet

Det här är en sådan där dag som jag bara inte står ut med. En dag när allting bara känns tungt, tyngre och meningslösheten blir det enda jag ser. När orden fastnar i halsen och tankarna sitter fast bakom tinningarna. En sådan där dag när tomheten dyrkar upp låset till min värld och kliver in oinbjuden. Jag hatar känslan av tomhet! Jag hatar att känna mig ensam och övergiven. Jag hatar frågorna som landar bland alla de redan besvärliga tankarna i mitt huvud - vart leder allt det här? - vart är jag på väg? - vad vill jag egentligen? - vad är meningen med livet? - varför lever pingviner bara på sydpolen? Jag hatar frågorna, jag hatar, hatar, hatar dem - jag hatar dem så mycket eftersom jag inte har något svar.

Jag undrar vad som egentligen är värt någonting. Ibland känns det som om jag förvandlas till en vacker orkidé på en ödslig plats långt bortom världens utkant, som blommar och blommar utan att någon ser. Utan att någon verkar bry sig. Och de stunder jag är som vackrast går obemärkt förbi när ingen tittar åt mitt håll. För vem lyser jag då? Finns det ett värde för en orkidé att blomma sitt allra vackraste när det inte finns någon att sprida skönheten till?

45673-7
But everything more or less appears so meaningless
Blue and cold
Walking alone through the afternoon traffic
I miss you so
Everything more or less is looking so meaningless
And fades to grey
Lying awake in an ocean of teardrops
I float away

(I believe I'll be back)

Kommentera här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-mail: (publiceras inte)

URL/hemsida:

Kommentar: