Jag ställer mig framför spegeln och tittar. Ett par blåa ögon möter min blick. Ögonen är trötta men klara. Jag tittar en gång till. ”Vem är du?” frågar jag men får inget svar. De blå ögonen bara stirrar på mig, utforskar mig. När jag skakar på huvudet gör flickan i spegeln samma sak. Varenda rörelse jag gör gör hon också. Kan det verkligen vara så att hon är jag? Att jag är hon? Jag känner inte igen henne. Jag lutar mig närmare spegeln. Hon gör likadant. Håret tänker jag, jag känner igen håret. Ju noggrannare jag tittar desto fler detaljer känner jag igen. Näsan, munnen, hakan. Allting är så välbekant, men ändå så främmande. ”Vem är du?”


Jag undrar ibland om jag kanske håller på att förlora kampen om tiden när jag drömmer om evigheten. Men vad skulle jag annars kunna drömma om? Utan mina drömmar är jag ingenting. Nada. Jag undrar om flickan i spegeln har drömmar. Jag undrar om hon liksom jag drömmer om solnedgångar. Om hon liksom jag drömmer om evigheten. Jag antar att hon liksom jag bara drömmer om att bli sedd.


Då när jag står där framför spegeln, börjar hon helt plötsligt att le. Flickan i spegeln ler mot mig. Jag ryggar tillbaka, men hon bara fortsätter le. ”Jag är du”, säger hon. Stum ser jag på när hennes leende blir bredare och bredare. ”Vi är ett. Jag är du och du är jag.” Det rycker i mina mungipor och jag känner hur ett leende breder ut sig. Flickan i spegeln är jag, men hon är inte den jag trodde. Hon är vackrare och tusen gånger mer underbar och hennes blåa ögon glittrar när hon ler mot mig. Jag ler och känner hjärtat fyllas av glädje. Länge står vi så, flickan i spegeln och jag. Tillsammans ler vi ikapp med världen.


Jag väcks ur mina tankar när hon än en gång talar med mig. ”Gå nu, du vet var jag finns när du behöver mig.” Och hon ler sitt bredaste leende. Ja, jag vet, och jag blinkar till flickan i spegeln innan jag vänder henne ryggen och går. Med ett leende på mina läppar.