tårar när jag gör fel
Waaaahh.. jag gör ju fel. Det är inte det här som ska bli resultatet. Har jag inte lärt mig någonting? Den mur jag äntligen lyckats börja rasera ska jag inte börja bygga upp igen. Den jag äntligen trodde jag kunde bli av med. När jag arbetat så hårt för att komma hit, tvinga mig inte att vända om då, se till att jag inte bygger upp det igen. Vad skulle det ha betytt i så fall?
Alla meter jag gått, alla trappsteg jag klättrat,
jag vill inte trilla ner igen,
på nytt behöva kämpa mot demonerna.
Men när presens inte räcker till,
uppstår en längtan efter futurum
såväl som imperfekt.
Ge mig vår snart med solsken i håret och värme mot blek hud.
Hjärtat klöser rivmärken på insidan av bröstkorgen
och skriker: "ge mig någon att älska på riktigt"
(eller just give me some stand-in i väntan på futurum och komma skall)
Ibland blir det bara för mycket.
Näe, jag kan inte hjälpa det. Varför kan jag inte få bry mig om? Jag ger bort allt jag har, snälla ge mig något tillbaka. Ett ord eller två, "jag är i Nepal och vandrar i bergen - underbart". Jag skulle bli glad för bara några ord. En liten kommentar någon gång. Ett litet hej för att visa att bloggen blir läst. Jag kräver inte mer längre (men jag önskar dig allt det bästa).
Och varför kan jag inte låta bli att le åt hur livet blir ibland? Tack för allt. Jag kan inte ens beskriva vad det har betytt för mig.
Now, smile and be happy please.. :)
Alla meter jag gått, alla trappsteg jag klättrat,
jag vill inte trilla ner igen,
på nytt behöva kämpa mot demonerna.
Men när presens inte räcker till,
uppstår en längtan efter futurum
såväl som imperfekt.
Ge mig vår snart med solsken i håret och värme mot blek hud.
Hjärtat klöser rivmärken på insidan av bröstkorgen
och skriker: "ge mig någon att älska på riktigt"
(eller just give me some stand-in i väntan på futurum och komma skall)
Ibland blir det bara för mycket.
Näe, jag kan inte hjälpa det. Varför kan jag inte få bry mig om? Jag ger bort allt jag har, snälla ge mig något tillbaka. Ett ord eller två, "jag är i Nepal och vandrar i bergen - underbart". Jag skulle bli glad för bara några ord. En liten kommentar någon gång. Ett litet hej för att visa att bloggen blir läst. Jag kräver inte mer längre (men jag önskar dig allt det bästa).
Och varför kan jag inte låta bli att le åt hur livet blir ibland? Tack för allt. Jag kan inte ens beskriva vad det har betytt för mig.
Now, smile and be happy please.. :)