kärlek

Är det inte underligt?

När jag var i London förstod jag vad jag fortfarande känner vilket gjorde mig lugn, för det är skönt att veta. Och hur nära jag än önskar att jag var stannar lugnet kvar även om jag vet att de armar jag önskar höll om mig inte gör det. Mina känslor är så underliga - de är tudelade och motstridiga. Den ena delen tycker synd om mig för att det gör ont att tänka att du inte är min. Den andra delen är leende, lätt och glad för att du är glad. De båda delarna tillsammans gör mig förvirrad.

Det är kärleken som får mig att le - ser du den? :)

Kommentera här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-mail: (publiceras inte)

URL/hemsida:

Kommentar: