Jag påstår att jag inte drömmer. Att jag slutat drömma någongång. Mina ord gör honom ledsen, han anser att alla människor måste drömma. Utan drömmar är man ingenting. Och jag gråter. Och gråter. Han lägger sin hand på min och säger att han är ledsen för min skull, men jag måste väl ändå drömma ibland? Men jag är tom och drömmarna utom räckhåll för mig. Men han drar sig inte undan och bit för bit plockar han fram drömmar ur mig, ord och tankar som jag aldrig tänkt på som drömmar. Drömmar som jag inte tänker på. För, säger jag, jag kan tänka på något jag vill göra eller ha, men sen glömmer jag bort det en stund senare. Och på så vis skapas inga drömmar. Men med hjälp av honom hittar jag tankar, funderingar och drömmar. Och jag säger att jag aldrig mer vill glömma bort dem och tårarna rinner ner för kinden. När han försöker torka bort tårarna från kinden på mig inser jag att jag behöver en drömbok. En bok att samla drömmarna i. Så att de inte faller i glömska. Så vi skriver en lista, eller jag skriver och han stöttar mig. En lista på de drömmar vi hittat. En lista som jag kan föra in i min drömbok sen.

Senare när han är ute i köket sitter jag och fantiserar om min drömbok. Hur den ska se ut. Vad jag ska skriva. Och visst är det så, jag sitter faktiskt där och drömmer...