Det var sommar och fest i en stuga i Skåneland. Jag gick runt och försökte.. jag vet inte.. ha koll. Folket har börjat dricka, baren har öppnat, musiken har höjts lite grann i ena rummet. I ett hörn träffar jag på min nyaste kompis. Han som fanns där sedan ett tag, men som jag sedan några veckor tillbaka verkligen börjat känna. Vi ställer oss tätt och pratar, viskar.. allt som en del i den plan vi gjort upp. Inte särskilt genomtänkt men trots allt någon slags plan. Vi ska lura alla att vi blir ihop och sen ska han fria till mig. Arrangerat som ett stort skådespel, för vad skulle egentligen kunna gå snett när vi båda är säkra på var vi har varandra? Därför står vi i hörnet och pratar och tittar ut över lokalen. En del av planen. Jag trivs där.

En stund senare när jag åter igen strosar runt på väg någonstans genom festande människor, skickar jag en blick mot klungan vid köket. Han underhåller och pratar med tjejerna runt omkring sig som ler och lyssnar. Och jag tror att det är där och då, när jag ser bilden av honom uppslukad av att flirta med flickorna och när jag känner känslan "jag vill att han ska prata med mig", jag tror att det är då jag börjar förstå. Förstå att någonting inte är som vi planerat.

En stund senare pratar vi igen, båda lite tröttare av dagen som varit. Vi känner att vi behöver prata om nåt och går in i ett separat rum. Mitt minne är lite blurrigt, men jag tror att någon kommer in eller så är det när vi är på väg ut, men vi blir inknösta i rummet igen och dörren stängs.

Vi sätter oss, lägger oss på sängen, fortfarande aktörer i någonsorts skådespel. Vi småpratar lite, jag slumrar, han slumrar och ja, vi somnar faktiskt. Liggandes på sängen utan tanke på att flytta oss. Vi ligger halvt sked och han håller om mig i slummern och jag är tryggare än jag någonsin varit. När vi väcks av ficklampor, lysen och röster är vi sömniga och gömmer oss bakom händer och små lamm. Efter att ha blivit tillsagda några gånger får vi sömnigt resa oss ur sängen som inte tillhör oss och lägga oss på varsitt håll med vägg emellan.

Så somnade jag till slut, med tankar, funderingar och känslor jag inte visste vad jag skulle göra av. Jag sov bra, men gick upp tidigt, satte mig i klätterträdet och funderade mer innan den bästa helvetesdagen någonsin började..

Planen kraschlandade.

Jag flyttade ut idag. Och än så länge känner jag mig mest tom. Därför att det finns en anledning till att jag flytt mitt eget hem så som jag har gjort. Jag längtar bort. Men nu är jag här igen. En flicka på flykt undan sig själv. En flicka på jakt efter ett hem. Inte konstigt att jag råkat flytta in hos honom. Men nu flyttar jag hem igen. Det blev en hel bil fylld med saker som ännu står kvar i tamburen. Jag längtar härifrån. Kanske såg jag hans lägenhet som ett steg på vägen?

För vi är underliga. Vi bestämmer oss för att flytta ihop, varefter vi börjar leta efter någonstans att bo. Och bara dagar efter att vi suttit och ritat skisser på lägenheten vi tänkt hyra tillsammans, så flyttar jag ut mina grejer och flyttar hem. Men jag tror ändå att det var det bästa beslut vi kunde ta. Att gå tillbaka i tiden och börja på nytt. Vi har ju hela livet på oss att flytta ihop.

Ändå är det någonting som gnager. Jag måste hitta hem. Jag klarar inte av att vara vilsen mer.

Jag påstår att jag inte drömmer. Att jag slutat drömma någongång. Mina ord gör honom ledsen, han anser att alla människor måste drömma. Utan drömmar är man ingenting. Och jag gråter. Och gråter. Han lägger sin hand på min och säger att han är ledsen för min skull, men jag måste väl ändå drömma ibland? Men jag är tom och drömmarna utom räckhåll för mig. Men han drar sig inte undan och bit för bit plockar han fram drömmar ur mig, ord och tankar som jag aldrig tänkt på som drömmar. Drömmar som jag inte tänker på. För, säger jag, jag kan tänka på något jag vill göra eller ha, men sen glömmer jag bort det en stund senare. Och på så vis skapas inga drömmar. Men med hjälp av honom hittar jag tankar, funderingar och drömmar. Och jag säger att jag aldrig mer vill glömma bort dem och tårarna rinner ner för kinden. När han försöker torka bort tårarna från kinden på mig inser jag att jag behöver en drömbok. En bok att samla drömmarna i. Så att de inte faller i glömska. Så vi skriver en lista, eller jag skriver och han stöttar mig. En lista på de drömmar vi hittat. En lista som jag kan föra in i min drömbok sen.

Senare när han är ute i köket sitter jag och fantiserar om min drömbok. Hur den ska se ut. Vad jag ska skriva. Och visst är det så, jag sitter faktiskt där och drömmer...