Jag är trött och behöver sova. Samtidigt är jag frustrerad. För INGENTING HÄNDER! Hur svårt ska det egentligen vara?
Tidigare under dagen lovar jag mig själv, "att idag skall jag inte bliva frustrerad över att det inte händer något, för det kommer inte hända på en fest". Ändå blir jag det, och sitter och är bitter när han har gått, för då är ingenting längre lika roligt.
Snälla, ta och lås in oss någonstans så kanske vi lyckas med någonting.
Jag är alldeles för feg. Jag tror att det är det jag är mest bitter på. Speciellt i efterhand när jag ser de möjliheter jag inte såg då.
Han stjäl min tid så ofantligt.. (ändå vill jag bara att han ska stjäla ännu mer..).

Och jag virrar..

Snälla, håll i mig..

Jag viskar till dig stanna
jag tror att jag blir galen om du går
Jag lovar jag ska inte va den samma
den dåre som jag varit alla år

Någonstans där vid klockan 2 på natten, efter att ha tittat på alldeles för mycket Gilmore girls (fyra avsnitt), suttit flera timmar och städat min skrivbordsgarderob och egentligen inte fått någonting gjort under hela dagen. Efter att ha vänt kuddarna i sängen åt "fel" håll bara för att jag kände att nu var det dags igen. I en lägenhet som fortfarande inte är helt städad, men på god väg att bli det och definitivt på bättringsvägen. Utan att egentligen ha umgåtts med någon förutom mig själv under hela dagen och faktiskt lyckats låta bli msn/icq-whatever under flera timmar. Efter att faktiskt ha handlat mat och dessutom "lagat" mat hemma för första gången på evigheter.
Just då, här och nu, sitter jag i mörkret i min lilla lägenhet, och mår bra. Och leendet sprider sig från kind till kind. Livet är väldigt ok faktiskt när man tänker efter. =)
Och jag längtar inte hem, jag kommer bli tokig även under den veckan jag är där. Hur ska jag klara av den smala sängen, det sträva täcket, de undanträngda minnena och de kalla rummen? Jag trivs väldigt bra här just nu.

Och någon gång där på kvällen får jag ett sms från D. "Hej. Behöver råd. Orkar du lyssna?". Ett sms efter att inte ha hört någonting på ungefär en månad. Jag har velat prata så länge nu, saknat det så väldigt, men inte trott att jag faktiskt skulle göra det om jag skulle höra någonting. Men, trots att jag bestämt mig för att inte prata och trots att jag varit sur på ord som sagts och skrivits så tvekar inte svaret en enda sekund. "Ja, jag kan lyssna. Ge mig 15 minuter först bara." Sedan pratar jag i telefon en timme. Vissa saker är så lätta.

Det är höst
och jag önskar att höstvinden tog tag i mig
blåste mig bort
- snälla låt mig virvla med löven -
bort i en värld av färger

men luften är stilla
och det är inte ens kallt
och det mesta är bara fel
för träden har fortfarande gröna löv
och jag saknar så förbannat
trots att jag vet att saknad inte hjälper alls

ge mig höstlövsfärger
och livsfärger
för jag fungerar inte alls


jag har börjat sjunga sommarens sista lovsång

Jag är verkligen en person som klamrar, som en drunknande person som hittar en livboj eller en människa och ska hålla sig fast och klänga och rädda mitt liv utan en tanke på vad jag drar ner i djupet och att mina desperata räddningsförsök bara resulterar i att jag försöker dränka en annan människa. Ett av mina problem är att jag klamrar mig för mycket.

Det var inte det jag ville höra systra mi.

Jag känner mig så egendomligt tom.
Det är lågkonjunktur i min lilla värld.
Och ingenting är rätt eller som det ska vara.
Inte ens regnet regnar på rätt sätt - det borde ösa ner och hällas ner från himlen i ett konstant tempo, men inte ens regnet regnar rätt.
Världen är så fel för tillfället.

Waiting for a miracle.

Det är känslostormar så att jag blir galen.