Jag får ett sms som jag inte kan svara på.

Frågan är enkel, men svaret är alltför bittert för att jag ska kunna skicka det. Hur svårt ska det vara att ljuga? Hur svårt kan det vara att skriva: "Det låter härligt. Paris är säkert en härlig stad att bo i." Hur svårt kan det vara att hålla skenet uppe? Att låta bli att skriva "Men jag då?", "Men jag kommer att sakna dig enormt.". "Det är väl helt upp till dig, bo där om du vill.." "Det skiter väl jag i."

Så jag skyller på mitt dåliga humör (jag är åtminstone ärlig med det) och får frågan

-något jag kan hjälpa dig med?

Kan du hjälpa mig när det är DU som är problemet? Och mina tankar rusar iväg. Jo, du skulle faktiskt kunna hjälpa mig. Du kan hjälpa mig om du kommer hit, håller om mig hårt och aldrig släpper taget. Om du håller ihop mig när jag faller och fångar upp mina tårar. Om du kan lova att morgondagen blir lättare än idag och kan ge mig tusen leenden. Om du glömmer bort allt vad Paris heter skulle du kunna hjälpa. Om du kan värma mina händer, viska varma ord i mitt öra och låta mig somna i din famn. Ja, då skulle du kunna hjälpa.

Men jag svarar inte så, inte alls. Orden som singlar till en mobiltelefon i Paris blir istället att jag vill inte prata om det nu.

Jag har en miljon osagda ord.